Har under många år blivit kallad för tävlingsmänniska och dålig förlorare.

Jag skulle vilja sticka in där och säga att jag inte är dålig förlorare, jag bara jag bara HATAR att förlora.
Det är någon sorts forcerande känsla inom mig som säger att jag borde klara av allting perfekt, första gången som jag nu utför någonting.

Kubb är ett farligt spel, ett familje-event egentligen, som ingen egentligen är bra på. Ibland träffar man varenda kubb och ibland träffar man huset istället.
Även om jag vet om detta så spelar det ingen roll, jag blir förbannad på mig själv om jag inte presterar bra.
Ännu värre blir det av att man har en far som är likadan, fast han erkänner det inte, mamma kanske är värre men något som är underligt är att varken broder eller syster har tävlingsdjävulgenen. Svårt att tro att vi är släkt ibland..

Vad som gav upphov till denna blogg var att imorse när jag cyklade till jobbet så hamnar jag jämsides med en annan tjej som verkar vara i min ålder. Något sprätter till i kroppen och iväg är jag även om tjejen i fråga verkar ha för vana att cykla i relativ hög fart. Jag har ännu inte insett att min korsbandsskada kan stå i vägen för fysisk aktivitet, ( 4 år sedan jag skadade mig), så jag tar i! Svetten rinner och cykeln gnäller men jag trampar, och jag kommer förbi, händerna i luften, segern är min!

Är detta varför sambon aldrig vill spela spel mån tro ?