Vilken tubulent dag jag hade igår.
Vilket resulterade att jag idag har uppsvällda grisögon, imorse såg jag knappt någonting.
Jag måste sluta vara så känslig, jag är hopplös. Säger någon drastisk förändring så får jag
svinkoppor över hela kroppen.

Att säga hej då till mamma var jobbigt. Att trösta syrran och säga hej då till henne var värre.
Att reda ut biljetterna som var felaktiga var jobbigt. Att höra att syrran missat planet var värre.

Men värst av allt var min reaktion, tur jag har en pojkvän som är lugnare än Norrland.
Jag var redan på väg på ett flyg ner till Spanien när han fick mig att inse att syrran är modig
och kan faktiskt ta hand om sig själv. Det kan hon verkligen.

Jag är inte alls orolig för din skull Lina, jag är orolig för min egen.
Väx upp nån gång Frida.