Nu kan jag dö lycklig
Kommer hem från en helt underbar semester med min vän Märta. Hade haft en helt otrolig vecka på den lilla grekiska ön Samos. Den är verkligen skitliten, vi körde runt hela ön på mindre än en dag och då hade vi (enligt Marie, våran egna privata guide) sett allting som ön hade att erbjuda på fast mark. 4,5 mil lång tror jag att den var från spets till spets.
I alla fall, efter en vecka av Mythos, tzatziki och underbara daiquiris, (Citronsmak- ni måste smaka! Det är som att bli, ja ni vet... i munnen) hade vi fått en snygg bränna och dessutom bränt bort ett kilo hud, hade till och med sårskorpor. Nåväl, vi hade i alla fall x antal timmar att slå ihjäl på Arlanda så vi satte oss för att se Sverige-Ukraina på en av de dära små krypin:en som finns på flygplatsen. Drack en öl och kännde hur de kröp i benen, snart hemma!
De som hände näst vet jag fortfarande inte om det har hänt. Jag, Märta och Gabriella satte oss ner på ett fik för att få i oss lite mocca och då går Anders Svensson förbi. Ingen större sensation. Men vad skymtar vi inne på Pressbyrån? En blond kalufs, vem är det? Kan det vara? Jo, Markus Allbäck, oklanderligt snygg i kostym. Tankarna börjar snurra, kan de vara så att han dyker upp? Är det så här det känns att få hjärtattack?
Och där kommer han, ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma. Kommer antagligen att sitta på hemmet och återberätta klockslag och hjärtklappningar för mina barnbarn.
Guden i mitt liv.
Henrik Larsson.
Efter en rejäl brottningsmatch i min hjärna mellan vanvett och rent begär så inser jag att jag kommer att ångra mig för resten av livet om jag inte tar chansen att prata med honom. Och vad som är mer värt, ta ett kort.
Martina menar att hon kan agera kameraman om jag nu skulle prata med honom, med livet som insats och med hennes övertygelse om att jag aldrig kommer att göra de så hittar vi inte karln!
Besvikelsen hinner nästan ner till fötterna då Martina meddelar att han sitter bakom en vägg, vid gaten som är på väg till Ängelholm. Ett djup andetag och jag går fortare än jag någonsin gjort.
Ett kort samtal och ett glädjerus till bild senare så har jag gjort det. Martina lät mig inte ens hålla kameran eftersom mina händer skakade så mycket, inte bara händerna föresten, hela min kropp var i uppror. Men jag gjorde det och nu kan jag som min sambo så fint beskrev det : Dö lycklig.
I alla fall, efter en vecka av Mythos, tzatziki och underbara daiquiris, (Citronsmak- ni måste smaka! Det är som att bli, ja ni vet... i munnen) hade vi fått en snygg bränna och dessutom bränt bort ett kilo hud, hade till och med sårskorpor. Nåväl, vi hade i alla fall x antal timmar att slå ihjäl på Arlanda så vi satte oss för att se Sverige-Ukraina på en av de dära små krypin:en som finns på flygplatsen. Drack en öl och kännde hur de kröp i benen, snart hemma!
De som hände näst vet jag fortfarande inte om det har hänt. Jag, Märta och Gabriella satte oss ner på ett fik för att få i oss lite mocca och då går Anders Svensson förbi. Ingen större sensation. Men vad skymtar vi inne på Pressbyrån? En blond kalufs, vem är det? Kan det vara? Jo, Markus Allbäck, oklanderligt snygg i kostym. Tankarna börjar snurra, kan de vara så att han dyker upp? Är det så här det känns att få hjärtattack?
Och där kommer han, ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma. Kommer antagligen att sitta på hemmet och återberätta klockslag och hjärtklappningar för mina barnbarn.
Guden i mitt liv.
Henrik Larsson.
Efter en rejäl brottningsmatch i min hjärna mellan vanvett och rent begär så inser jag att jag kommer att ångra mig för resten av livet om jag inte tar chansen att prata med honom. Och vad som är mer värt, ta ett kort.
Martina menar att hon kan agera kameraman om jag nu skulle prata med honom, med livet som insats och med hennes övertygelse om att jag aldrig kommer att göra de så hittar vi inte karln!
Besvikelsen hinner nästan ner till fötterna då Martina meddelar att han sitter bakom en vägg, vid gaten som är på väg till Ängelholm. Ett djup andetag och jag går fortare än jag någonsin gjort.
Ett kort samtal och ett glädjerus till bild senare så har jag gjort det. Martina lät mig inte ens hålla kameran eftersom mina händer skakade så mycket, inte bara händerna föresten, hela min kropp var i uppror. Men jag gjorde det och nu kan jag som min sambo så fint beskrev det : Dö lycklig.
